Havet transporterar

Merikarvia församling uppstod år 1639. Invånarantalet var vid den tiden ca 200. Båt- och skeppsbygge blev allt vanligare och blev känt även utanför socknen. Tjära och senare timmer transporterades till sjöss tack vare böndernas seglatskunskaper.
Rederiverksamhet och sågverksindustrin upplevde på 1840-talet ett starkt uppsving och man började exportera virke. Man byggde skonare, fregatter, galeaser och jakter. Sågverk grundades.

Den första av Merikarvias företagare som steg till en synlig och ansvarsfull position var Antti Ahlström. Hans livsverk påverkade den finska virkeshandelns och industrins historia. Med medel som Ahlström donerade startade den första folkskolan i Merikarvia år 1873.

Ett centrum för fiske

I vattnen kring Merikarvia fångades ungefär hälften av landskapets strömmingsfångst, under de hätskaste åren två till tre miljoner kilogram. Nästan varje bybo deltog i fisket eller i näringar förknippade med det. Det fanns som bäst uppskattningsvis närmare 200 båtlag i Merikarvia.
Fiskehandlarna från inlandet rensade och saltade fisken på stranden så fort de köpt den. De professionella salterierna, som det som bäst fanns nio av i Merikarvia, marknadsförde fisken vida runt i Finland. I och med marknadsföringen av saltfisk utvecklades tillverkningen av fiskekärl från hantverk till en industrigren. Den mest kända kärlverkstaden var Salmen astiatehdas, som var Finlands och förmodligen också Nordens största fabrik som tillverkade fiskkärl i trä. Rökning av fisk blev bekant efter andra världskriget. Den mest framstående av hamnens rökerier var bröderna Dernjatins rökeri som verkade åren 1950–1964, och som sysselsatte 20 personer under de bästa åren.
Säljakt var en viktig näring för fiskarna ända till 1940-talet. Sälen var ett uppskattat bytesdjur som utnyttjades på många sätt.
Havet sysselsatte ett stort antal merikarviabor. Fisket gav ett viktigt bidrag till matbordet de år som de steniga åkrarna gav en knapp skörd. Med hjälp av havet fick det avlägsna och isolerade Merikarvia kontakt med omvärlden.
Resor till Stockholm lär ska ha varit lika vanliga som andra resor till städer. Där köptes bland annat salt billigare än hos köpmännen i Björneborg, som också köpte sina produkter i Åbo och Stockholm.